Flykten

Han satt otåligt och väntade på sin mamma i bilen, de skulle åka bort. Vart visste han inte,

bara att mamma hade väckt honom oerhört tidigt just denna dag och släpat ut honom i bilen

tillsammans med vad som verkade vara mat för en hel månad. När hon äntligen kom till bilen

och satte sig för att köra hade det redan börjat blivit ljust ute. Han tittade försiktigt på henne

för att kanske kunna se vad som var på gång. Hon hade ett sammanbitet ansiktsuttryck. ”Du,

morsan? Vad är det som händer egentligen?” Hon tittade på honom en sekund med ett plågat

ansikte. ”Vi måste åka.” sa hon och vände sig bort. Hon startade motorn och rullade ut från

uppfarten. Han fick en kuslig känsla av att något inte riktigt var som det skulle.

Efter en lång tids åkande konstaterade han att de var på väg norrut med tanke på den alltmer

tätnande skogen och snön som började falla mot vindrutan. Han började ana vad som var i

görningen. Bitarna föll ganska snart på plats då han märkte att hon valde ännu en liten väg

istället för att köra på de stora vägarna. Den tidiga väckningen, maten, den abrupta resan och

känslan av att vara jagad av något. Eller någon? ”Hörrö, kom igen nu. Vad är det frågan om?

Är det...han?” han såg på henne. Hon hade hållit så hårt i ratten så att knogarna var vita. Hon

var alldeles blek när hon tittade snabbt på honom. Sen satt hon alldeles tyst ett tag. ”Jo, det

är han.” sa hon till slut. Han kände hur paniken började stiga. ”Va?! Har han hittat oss? Hur?”

Så många frågor snurrade runt. Hon stannade bilen och vände sig emot honom för att kunna

prata riktigt. ”Din far ringde hem till oss igår. Han sa att han visste vart vi var och att han var

påväg.” sa hon. Hur är det möjligt? Han visste att hans så kallade far hade blivit släppt från

fängelset för bara några veckor sen. De hade ju varit så försiktiga. De hade flyttat minst ett

dussin gånger och fått nya identiteter. Han måste ha sett förskräckt ut för hans mamma vände

sig hastigt om och började köra igen. ”Vi måste skynda oss till en säker plats.” sa hon.

Han vet inte vart dom är längre men han börjar tro att de snart är framme för mamma börjar

andas lugnare och han kan se att hon börjar bli sig själv igen. Han kan se en by en bit länge

bort nerför kullen där dom kör. Bara en liten samling med hus med en liten butik i mitten. En

liten skog och en lekpark. När dom kommer närmare ser han även att byn verkar otroligt tyst

och öde. Det är inte ett gott tecken.

Hon springer. Pulsen är hög och det är mörkt. Kevin är inte långt bakom för hon kan höra

hans ansträngda andning. De springer tillsammans in i skogen. Hon hör även ett till par

fotsteg bakom deras egna. Det är han. Hon hör att han går sakta utan ansträngning och visslar

för sig själv. Hon vet att han tycker att det här är alldeles för enkelt. Närmaste bebyggelse

ligger flera kilometer bort. De måste ta sig till polisstationen de körde förbi för bara några

timmar sen. Den nyfallna snön saktar ner deras flykt och gör dem lätt att spåra. Hon förbannar

sig själv över att inte ha sett alla tecken. Hon borde ha förstått att det inte kunde vara så enkelt

att hålla sig gömd från honom. Plötsligt hör hon hur Kevin ramlar bakom henne. Hon vänder

sig om för att hjälpa honom upp. ”Nej, morsan! Spring du. Jag kan hålla honom tillräckligt

länge för att du ska komma undan.” säger han. Kevin ser beslutsamt på henne. ”Jag kan inte

lämna dig här. Du måste resa dig” hon drar i hans arm. ”Nej. Min fot sitter fast. Det tar för

lång tid. Spring nu!” Han skjuter bort henne med all sin kraft. Hon får syn på en siluett längre

bort i skogen. Tittar på sin son. ”Jag kommer tillbaka. Okej?” Säger hon. ”Spring!!” skriker

han och vänder sig från henne. Så hon springer.