Hissen

  -   Vad menar ni sir?

–        Jag menar att hissen har stannat Larsson.

–        Uppenbarligen Larsson.

–        Så vi är fast här?

–        Är inte det ganska uppenbart?

–        Var inte så nedlåtande Samson.

–        Nej, visst, sir.

–        Vi måste ringa någon.

–        Jag har redan tryckt på nödsignalen men nödtelefonen fungerar inte. Det kommer nog någon snart.

–        Då så. Ingen fara då Larsson. Det är ingen idé att hetsa upp sig.

–        Givetvis inte, Samson. Men vad händer om ingen kommer?

–        Byggnaden är full av människor så här dags. Det är klart att det kommer någon.

–        Ja, sir. Men om?

–        Jag tror nog att någon reagerar på en stannad hiss mitt i rusningstid. Det finns nog inget om.

–        Samson har rätt Larsson. Ta det lugnt och andas ut en sekund. Det kommer någon när som helst.

–        Men sir. Vi blir sena till mötet.

–        Jag är fullt medveten om det men jag tror att vi har en legitim ursäkt. Vi kan inte rå för att         hissen stannat. De andra förstår nog.

–        Mötet kan ändå inte starta utan att Chefen är där, visst?

–        Men varför dröjer det så?

–        Ta det lugnt nu Larsson. Det blir bra ska du se.



Hissen surrade till och började röra på sig igen.



–        Äntligen.

–        Se, det var väl inte så farligt Larsson? Nu rullar vi igen.

–        Du har rätt.

–        Hur länge satt vi stilla tror ni?

–        Det spelar inte så stor roll, sir. Nu är det över.

–        Ni får gå hem för dagen om ni önskar. Speciellt du Larsson, du ser ganska blek ut.

–        Jag mår bra sir. Det är ingen fara med mig.

–        Jag kan hålla ett öga på honom under dagen. Vi sitter ändå på samma kontor.

–        Det skulle vara bra . Tack Samson. Nu måste jag till ledningen och förklara min försening men ni får ha en bra fortsatt dag.

–  Tack och lycka till sir.

–        Ja, detsamma sir.

–        På återseende då, Samson. Larsson.

–        På återseende sir.

VS

Flykten

Han satt otåligt och väntade på sin mamma i bilen, de skulle åka bort. Vart visste han inte,

bara att mamma hade väckt honom oerhört tidigt just denna dag och släpat ut honom i bilen

tillsammans med vad som verkade vara mat för en hel månad. När hon äntligen kom till bilen

och satte sig för att köra hade det redan börjat blivit ljust ute. Han tittade försiktigt på henne

för att kanske kunna se vad som var på gång. Hon hade ett sammanbitet ansiktsuttryck. ”Du,

morsan? Vad är det som händer egentligen?” Hon tittade på honom en sekund med ett plågat

ansikte. ”Vi måste åka.” sa hon och vände sig bort. Hon startade motorn och rullade ut från

uppfarten. Han fick en kuslig känsla av att något inte riktigt var som det skulle.

Efter en lång tids åkande konstaterade han att de var på väg norrut med tanke på den alltmer

tätnande skogen och snön som började falla mot vindrutan. Han började ana vad som var i

görningen. Bitarna föll ganska snart på plats då han märkte att hon valde ännu en liten väg

istället för att köra på de stora vägarna. Den tidiga väckningen, maten, den abrupta resan och

känslan av att vara jagad av något. Eller någon? ”Hörrö, kom igen nu. Vad är det frågan om?

Är det...han?” han såg på henne. Hon hade hållit så hårt i ratten så att knogarna var vita. Hon

var alldeles blek när hon tittade snabbt på honom. Sen satt hon alldeles tyst ett tag. ”Jo, det

är han.” sa hon till slut. Han kände hur paniken började stiga. ”Va?! Har han hittat oss? Hur?”

Så många frågor snurrade runt. Hon stannade bilen och vände sig emot honom för att kunna

prata riktigt. ”Din far ringde hem till oss igår. Han sa att han visste vart vi var och att han var

påväg.” sa hon. Hur är det möjligt? Han visste att hans så kallade far hade blivit släppt från

fängelset för bara några veckor sen. De hade ju varit så försiktiga. De hade flyttat minst ett

dussin gånger och fått nya identiteter. Han måste ha sett förskräckt ut för hans mamma vände

sig hastigt om och började köra igen. ”Vi måste skynda oss till en säker plats.” sa hon.

Han vet inte vart dom är längre men han börjar tro att de snart är framme för mamma börjar

andas lugnare och han kan se att hon börjar bli sig själv igen. Han kan se en by en bit länge

bort nerför kullen där dom kör. Bara en liten samling med hus med en liten butik i mitten. En

liten skog och en lekpark. När dom kommer närmare ser han även att byn verkar otroligt tyst

och öde. Det är inte ett gott tecken.

Hon springer. Pulsen är hög och det är mörkt. Kevin är inte långt bakom för hon kan höra

hans ansträngda andning. De springer tillsammans in i skogen. Hon hör även ett till par

fotsteg bakom deras egna. Det är han. Hon hör att han går sakta utan ansträngning och visslar

för sig själv. Hon vet att han tycker att det här är alldeles för enkelt. Närmaste bebyggelse

ligger flera kilometer bort. De måste ta sig till polisstationen de körde förbi för bara några

timmar sen. Den nyfallna snön saktar ner deras flykt och gör dem lätt att spåra. Hon förbannar

sig själv över att inte ha sett alla tecken. Hon borde ha förstått att det inte kunde vara så enkelt

att hålla sig gömd från honom. Plötsligt hör hon hur Kevin ramlar bakom henne. Hon vänder

sig om för att hjälpa honom upp. ”Nej, morsan! Spring du. Jag kan hålla honom tillräckligt

länge för att du ska komma undan.” säger han. Kevin ser beslutsamt på henne. ”Jag kan inte

lämna dig här. Du måste resa dig” hon drar i hans arm. ”Nej. Min fot sitter fast. Det tar för

lång tid. Spring nu!” Han skjuter bort henne med all sin kraft. Hon får syn på en siluett längre

bort i skogen. Tittar på sin son. ”Jag kommer tillbaka. Okej?” Säger hon. ”Spring!!” skriker

han och vänder sig från henne. Så hon springer.

Solens is

Jag behöver sömn,

              det gör ont i mig.

Jag behöver tur,

              håll mig uppe inatt.



Sol och is är likadant,

              säg att isen ej tar över.

Solen väntar endast,

              på de som önskas.



I mörkret blir jag kvar,

              här blir allt som tomt.

I tystnaden finner jag mitt svar,

              solen har vandrat vidare.



VS

Onsdag den 17:e, oktober.

Kära Dagbok:

Jag och mamma har varit och kollat på universitet idag. Tydligen så ”blir det bäst så” om jag går

här i Kiruna. Det blir jobbigt om jag ska gå på något annat universitet menade hon på. Jag skulle

inte ha något emot att gå på en annan ort, bara för att slippa kylan, mörkret och snön.

              Allt blev alldeles för jobbigt efter ett tag så när vi kom hem till mormor så tog jag med

mig hennes hund och gick för att rensa lite tankar. Jag gick vidare och tillslut såg jag att jag hade

kommit till en park där jag lekte som barn. Jag såg mig omkring och när ingen fanns i närheten så

släppte jag hunden. Han är gammal men tycker fortfarande om att hoppa runt i snön. När jag såg

hur han lekte så lyckligt så tänkte jag att det finns nog lycka här uppe i ingenstans ändå. Plötsligt

hörde jag ett högt tjut och rycker till. Det är en av tjejerna jag gick förbi när jag precis hade

kommit hit. Hunden höll på att hoppa runt henne och försöka putta ner henne i snön. Jag hade tittat

bort i fem sekunder och då måste naturligtvis något gå fel. Toppen. Jag skyndade mig att dra bort

hunden och bad så mycket om ursäkt, undrade ifall det gått bra. Hon bara skrattade och sa att det

var lugnt.

              ”Du är Ludvig, eller hur?” frågade hon och såg på mig. Jag bara nickade. ”Jag såg dig för

ett tag sen och kunde inte placera vart jag kände dig ifrån men nu ser jag ju att det är du.” log hon.

”Du har växt upp.” hon såg på mig med en slags glimt i ögat. Skumt. ”Du vill inte gå och ta en fika

nån gång?” Jag bara nickade igen och sa visst.

              Jag måste ha framstått som en idiot men hon tog mitt telefonnummer och sms:ade mig

under kvällen. Hon var intresserad verkade det som. Vi skulle ta och mötas redan imorgon. Kanske

blir det inte så jobbigt att flytta hit som jag trodde.

              Det blev bra ändå

                            Ludvig
(slut)

Min älskade vän

Tiden har gått nu, jag borde må bra igen.
Men jag fick aldrig säga farväl till dig.
Aldrig hålla dig en sista gång. Det känns ensamt och jag vet inte vad jag ska göra.
Var det därför som du kom till mig inatt? För att jag är vilse?
Du berättade för mig att du var tvungen att gå, att det var dags att glömma.
Du såg så ömt på mig med all den kärlek du någonsin gav mig.
Du sa att allt var okej nu, att jag kommer att klara mig bra.

Men allt är inte okej..
Jag vill inte glömma..
Allt kommer inte att vara bra..
Jag frågade dig, vad händer om jag vill ha dig kvar? Jag vill inte att du går.
Jag såg att du grät, jag vet så väl att du inte kan komma tillbaka igen.
Du la dig i min famn, det kändes som en evighet.
Jag höll dig så hårt när tårarna kom.

Du berättade att du hade haft det bra hos mig.
Att du älskade mig så mycket.
Att du var ledsen för att du försvann.
Du sa förlåt så många gånger på rad.
"Förlåt för att jag aldrig kom hem igen"
Du ville så gärna komma hem till mig igen.

När jag vaknade så kände jag hur du inte var kvar.
Jag såg mig om för att se om du kanske var det ändå. 
Där, på din sida, låg rosetten som jag gjorde i fjol.
Jag minns hur mycket du avskydde den.
Men du bar den för mig ibland. För att göra mig glad.

Du kom bara för att säga farväl.
Men jag vet inte om jag kan göra det än.
Du var min familj, du fanns alltid där för mig.
Jag saknar dig så mycket..
Min älskade lilla vän.

Jag hoppas att du har det bra nu, var du än är.
Och snälla, glöm inte bort.. hur mycket jag älskar dig.

Torsdag den 11:e, oktober.

Kära Dagbok:

Jag har varit här länge nu. Allt är vitt. På beloppet av bara några dagar, så blev det så mycket snö

att man blev tokig. Mamma berättade för mig idag att vi måste flytta hit direkt efter min student i

sommar. Först kunde jag inte förstå vad hon sa och sen trodde jag att hon skämtade. Men tydligen

så är det inget skämt för hon tittade på mig med sin ”mamma-­har­-alltid-­rätt” blick och sen var

saken slut diskuterad. Mormor har tydligen blivit ganska sjuk och svag under det året vi inte varit

här. Det syns inte på henne men det märks när hon ska upp för trappen. Jag vet att vi måste finnas

där för henne men varför just i Kiruna av alla platser på jorden? Jag känner inte en jäkel här. Visst

känner jag igen vissa människor men det är ingen jag umgås med.

Det är nästan tur att det tog slut mellan mig och Tilda innan vi stack. Då slipper jag känna

att jag lämnar någon bakom mig i sommar. Kanske ska jag försöka vara lite mer öppen för alla här

uppe. Försöka skaffa lite vänner och kanske en snäll tjej? Det får bli som det blir.

   Hörs snart igen dagboken

  Ludvig
(del 2)

Fredag den 5:e, oktober.

Kära Dagbok:

Snön har kommit, Kiruna är redan kallt som satan. Jag förstår inte alls varför vi måste åka hit varje

år. Visst, mormor är kanske inte kvar så mycket längre och det är roligt att träffa henne men varför

kan inte hon komma till Stockholm? Jag vill inte vara här. Inte i en hel månad.

              Idag besökte vi Morfars grav. Det blev jobbigt när mamma började gråta och la blommor

på snön under gravstenen. Vita liljor, det såg kallt ut. Det var tur att jag var med, annars hade

mamma nog inte tagit sig hem efteråt. När vi körde hem satt vi alldeles tysta. Kvävande. Det här

årets Kiruna besök började verkligen underbart. Vi har varit här i mindre än två dygn och jag vill

redan hem.



Mormor hade bakat när vi kom hem igen så att det luktade bullar och kaffe i hela huset. Det var

trevligt att bara sitta och prata för då blev mamma sig själv igen efter en stund. Men efter tredje

koppen kaffe och alldeles för många bullar så orkade jag inte med längre så då blev det att ta en

promenad med mormors hund. Under promenaden så träffade jag på några tjejer som jag brukade

leka med när vi var små men jag tror inte att dom kände igen mig. Det var så länge sen.

              På kvällen sitter vi och spelar monopol tillsammans, jag, mamma och mormor. Det blev

ganska struligt då mormor hade hand om ”banken” men det var roligt ändå. Sen dricker vi te och

käkar skorpor efter en jätte stor middag och jag tror att jag kommer gå upp minst tio kilo under

natten. Sen var det minsann dags för sängen menade mormor och då var det bara att lyda. Jag fattar

inte, trots att jag redan har fyllt 18 så är hennes ord lag och det går inte att säga ifrån. Men det är

väl bara att gå och sova antar jag.

              Godnatt dagboken

                            Ludvig
(fortsättning följer..)
Av: VS