Kära Dagbok:
Jag och mamma har varit och kollat på universitet idag. Tydligen så ”blir det bäst så” om jag går
här i Kiruna. Det blir jobbigt om jag ska gå på något annat universitet menade hon på. Jag skulle
inte ha något emot att gå på en annan ort, bara för att slippa kylan, mörkret och snön.
Allt blev alldeles för jobbigt efter ett tag så när vi kom hem till mormor så tog jag med
mig hennes hund och gick för att rensa lite tankar. Jag gick vidare och tillslut såg jag att jag hade
kommit till en park där jag lekte som barn. Jag såg mig omkring och när ingen fanns i närheten så
släppte jag hunden. Han är gammal men tycker fortfarande om att hoppa runt i snön. När jag såg
hur han lekte så lyckligt så tänkte jag att det finns nog lycka här uppe i ingenstans ändå. Plötsligt
hörde jag ett högt tjut och rycker till. Det är en av tjejerna jag gick förbi när jag precis hade
kommit hit. Hunden höll på att hoppa runt henne och försöka putta ner henne i snön. Jag hade tittat
bort i fem sekunder och då måste naturligtvis något gå fel. Toppen. Jag skyndade mig att dra bort
hunden och bad så mycket om ursäkt, undrade ifall det gått bra. Hon bara skrattade och sa att det
var lugnt.
”Du är Ludvig, eller hur?” frågade hon och såg på mig. Jag bara nickade. ”Jag såg dig för
ett tag sen och kunde inte placera vart jag kände dig ifrån men nu ser jag ju att det är du.” log hon.
”Du har växt upp.” hon såg på mig med en slags glimt i ögat. Skumt. ”Du vill inte gå och ta en fika
nån gång?” Jag bara nickade igen och sa visst.
Jag måste ha framstått som en idiot men hon tog mitt telefonnummer och sms:ade mig
under kvällen. Hon var intresserad verkade det som. Vi skulle ta och mötas redan imorgon. Kanske
blir det inte så jobbigt att flytta hit som jag trodde.
Det blev bra ändå
Ludvig
(slut)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar