Min älskade vän

Tiden har gått nu, jag borde må bra igen.
Men jag fick aldrig säga farväl till dig.
Aldrig hålla dig en sista gång. Det känns ensamt och jag vet inte vad jag ska göra.
Var det därför som du kom till mig inatt? För att jag är vilse?
Du berättade för mig att du var tvungen att gå, att det var dags att glömma.
Du såg så ömt på mig med all den kärlek du någonsin gav mig.
Du sa att allt var okej nu, att jag kommer att klara mig bra.

Men allt är inte okej..
Jag vill inte glömma..
Allt kommer inte att vara bra..
Jag frågade dig, vad händer om jag vill ha dig kvar? Jag vill inte att du går.
Jag såg att du grät, jag vet så väl att du inte kan komma tillbaka igen.
Du la dig i min famn, det kändes som en evighet.
Jag höll dig så hårt när tårarna kom.

Du berättade att du hade haft det bra hos mig.
Att du älskade mig så mycket.
Att du var ledsen för att du försvann.
Du sa förlåt så många gånger på rad.
"Förlåt för att jag aldrig kom hem igen"
Du ville så gärna komma hem till mig igen.

När jag vaknade så kände jag hur du inte var kvar.
Jag såg mig om för att se om du kanske var det ändå. 
Där, på din sida, låg rosetten som jag gjorde i fjol.
Jag minns hur mycket du avskydde den.
Men du bar den för mig ibland. För att göra mig glad.

Du kom bara för att säga farväl.
Men jag vet inte om jag kan göra det än.
Du var min familj, du fanns alltid där för mig.
Jag saknar dig så mycket..
Min älskade lilla vän.

Jag hoppas att du har det bra nu, var du än är.
Och snälla, glöm inte bort.. hur mycket jag älskar dig.