Skolgården

Kallt och grått. Det är så jag känner det när jag ser ut över den mörka ytan som en gång var en

skola. Det är inte vädret jag pratar om, utan den känslan som väller upp inuti mig när jag minns

alla de dagar jag spenderat just här.



Bänken vid eken, gymnastiksalen som brann ner i sjuan, trapporna bakom matsalen och baksidan

av det gamla skjulet. Allt är så tydligt även fast det var många år sen kommunen bestämde sig för

att riva skolan. Nu är bara grunden och asfalten som var våran skolgård kvar.



Det var här jag träffade mina första riktiga vänner. Här, som vi skapade alla de minnen som man

tänker på när man blivit stor. Här, som vi hittade oss själva och varandra. Men det var även här,

som vi förlorade allt.



Jag minns den dagen så väl. Den dagen då du inte längre satt och skrattade med oss. Du skulle

aldrig mer skratta, gråta eller vara med oss igen. Inte heller skulle du växa dig stor eller åldras

tillsammans med oss. Aldrig förverkliga dina drömmar. Du skulle även aldrig mer finnas där vid

min sida. Då, gjorde den tanken mig nästan galen. Nu känns den hård och taggig inuti.



Det går inte att beskriva den sorg jag har burit under dessa år. Du var den som lyste klarare än oss

andra. Du var det som var självklart i våran tillvaro. När du försvann så visste ingen av oss vad vi

skulle göra. Vi gick vilse utan dig. Men sakta har vissa av oss hittat tillbaka.



Det har gått nästan en livstid sen den dagen. Nu är jag bara en gammal människa som tittar ut över

en bit asfalt. Som står och tänker på hur bra vi hade de när vi inte visste. Då jag trodde att du skulle

stå bredvid mig föralltid. Jag var så naiv.



Men trots att det var länge sen så kan jag fortfarande se dig här vid skolan, skrattandes för full hals,

som om hela världen var din. Ståendes på bänken med armarna utsträckta mot himlen pratandes

om allt du ville göra, allt du ville se. Sådär som bara du kunde göra. Det är bara här jag kan se och

minnas dig så som du var. På andra platser suddas ditt ansikte ut och jag kan inte längre höra din

röst. Därför kommer jag hit till dig, så att jag inte glömmer. Jag får inte glömma. För om jag

glömmer, då kanske du glömmer mig.

V.S